Var det verkligen...

... så lätt när man var liten?

Den elfte april, år 2000 var jag kär. Jag var 11 år, och jättekär. Såhär skrev jag i min dagbok den dagen:

Hej dagbok!
Nu menar jag allvar med att fråga chans på Simon. Jag ska ge honom ett "fråga-chans-brev". Jag är säker på att han kommer att svara NEJ! (Tecknat blixtar och regn över ordet NEJ) Men jag tar min chans. Jag hoppas på det bästa!

Faktum är, att det var nog lättare. Jämfört med nu. Men då var det nog också lite svårt egentligen. Alla känslor, som var så nya- kärleken, nervositeten, hoppet och sedan besvikelsen.
Men jag visste ändå att det var värt att ta en chans, och ge ett försök. Även om jag nu var säker på att det inte skulle gå som jag ville.

En dag senare skriver jag såhär i dagboken:

12/4 -00
<3 Hej dagbok!
Om jag läser detta när jag blir stor kommer jag att veta vem min stora kärlek var: Simon *******. Jag har varit kär i honom sen han började i min klass. Jag har varit kär i Simon i cirka två år. Men nu går jag i fyran och jag ska fråga chans.

Jag måste få tillägga att det här med att fråga chans ju är jättegulligt. Och ett lite trevligt sätt egentligen att visa någon att man tycker om den personen- även om man kanske inte umgåtts så mycket.
Lite konstigt är det också, för jag umgicks inte vidare mycket med Simon. Skulle man verkligen bli ihop med någon sådär bara, som man inte känner? Tja, i den åldern kanske man skulle det. :)

Däremot var han inte min stora kärlek. Min första, kanske, men inte största. Att det var den första gjorde den ganska stor.
Jag tror egentligen inte att någon av mina kärlekar hittills har varit mitt livs största. Den finns där ute nånstans- i framtiden.:)