Jag måste få ur mig mina känslor på något sätt, men ändå är det omöjligt att sätta ord på hur jag känner. Det är så motstridigt alltihop, och jag vet inte vad jag känner egentligen. Känns som att mina tankar gett sig av på en odyssé, utan någon väg tillbaka till rim och reson.
Jag vet att jag inte kan stänga av, jag borde fundera över allting och göra som jag brukade göra innan; skriva ner allting, och i alla fall försöka få någon rätsida på det här.
Allt gick så bra, tills jag fick veta att jag hade haft så fel. Min dörr är obönhörligen stängd igen.
Rädda mig
1 kommentar:
Låt tankarna vara ute på sin resa! Allt som anses vara vettigt är egentligen inte särskilt vettigt vid alla tillfällen. Se bara till att tankarna inte väljer en annan väg än den som tar dig till din lycka. Glöm inte det du har, som känns bra. Njut av din egen närhet. Och kom ihåg att jag bara finns ett sms ifrån dig, om du vill snacka eller plågas.
Skicka en kommentar