29 februari år 2000

29/ 2 -00 (Kl 12, i skolan)
Hej dagbok!
Jag känner mig helt utanför. Alla vill ha music förutom jag, dom sätter på en då. Alla pratar med varandra för utom jag. Jag skriver bara i dig. Det är inte ens någon som bryr sig om mig. Jag har inte ens EN bra kompis i klassen.

Jag kommer ihåg när jag skrev detta. Jag satt i trappan ned mot aulan, under fiket, och såg upp på de andra i skolan som satt vid bänkarna och gjorde sitt bästa för att roa sig på rasten.
Visst kände jag mig ensam, men det var mitt eget fel som av någon anledning drog mig undan. Dem lämnade mig inte medvetet utanför, och jag gjorde knappast något för att vara med. Jag hade VISST bra kompisar i klassen, det har jag alltid haft.
Kanske var det bara så att jag inte kände att jag riktigt hörde hemma någonstans- så kan det ju bli lätt, särskilt när man växer upp och börjar upptäcka mer av livet, och sig själv.
Jag tror att jag bara var irriterad den dagen, och ville ha lugn och ro, och tyckte att det var orättvist att ingen lyssnade på vad jag hade att säga.
Jag hade nog också lite att lära om demokrati. Kanske var jag ute efter mitt eget matriarkat i klassrummet. ;P Fast jag kan inte minnas att jag hade något slags storhetsvansinne. Mer troligt att det var tvärtom.

(För övrigt så är jag inte någon morbid, mefistofelisk megära. Som dessutom av en slump också är en makaber misantrop som helst skulle mortifiera alla, helst genom autodafé eller garrottering.
Jag är snarare en amorin, som enbart hyser alturism. Jag är mycket ackrediterad, och har många adoratörer. Jag är rent ut sagt helt och hållet apodiktisk. :) )