Arbetsför.

Jag tycker att ordet "Arbetsförmedling" ger onda vibbar. Det är ett ord som kan få responsen "usch", "nej, vad tråkigt", "arbetsförnedringen, menar du?".

Men jag försöker att inte tänk negativt, och jag vet att det inte är deras jobb att ge oss jobb. Bara sådär. Som en del faktiskt verkar tro och förutsätta, och sedan blir förbannade när ingenting händer.
Jag kan inte påstå att jag har gjort mitt yttersta för att få ett jobb. Jag har inte letat i timmar efter utbildningar och kurser jag vill läsa, och jag spenderar inte timmar med att förbereda inför ansökningar.

Enligt arbetsförmedlingen är jag nu inne i någon slags "fas tre". Jag har blivit inskriven, vidareskickad och nu tillbakakommen. Trots att jag inte har gjort mitt yttersta så händer det något. Andra människor gör något för att det ska gå framåt för mig. Trots att det står still så går det framåt, för jag är inte i fas ett längre, och fast tre är (från nu sett) närmare fas jobb än vad fas nyinskriven var.
Och jag är glad att något kan hända, trots att mina yttersta ansträngningar förblir ord skrivna här utan mening. Jag är glad, för att jag är ledsen och har ont och helt enkelt inte orkar bekymra mig om framtiden ibland. Och då gör någon annan det. Inte för mig personligen, men för mig som en del i en grupp som måste slussas ut mot framtiden från stillastående.
När börjar framtiden?

Dagligen försöker jag ändra mitt tänkande till mer positivt, men det är svårt när det är så mycket negativt. Det är en mätare, som ska fyllas med positiva kakor. All negativitet är vattendroppar som hälls i mätaren och gör kakorna mjuka. Då blir allt till en sörja, kladdig och svår att se igenom och inte alls god! Min mätare fylls på av vatten, av olika orsaker hela tiden. Att fylla ut med nya kakor blir liksom verkningslöst, för sörjan väter ner dem bitvis.

Jag måste tömma mätaren, börja om på nytt. Fylla kaklagret och sluta vattna.

Och sova bättre. Om det ändå kunde vara så lätt.

Det är inte svårt när det är lätt.