Dåtid, nutid, framtid. Heltid.

Snart 2014. Tvåtusenfjorton. Fjorton. Ett år mer att lägga till alltings livslängd.
Idag är jag sjukskriven, och jag har spenderat de senaste sextiosju (eller nåt sånt) minuterna med att skumläsa igenom min gamla blogg.
Jag hade nyligen av snart nämnda orsaker funderingar på att starta en ny blogg. Men så insåg jag att jag faktiskt har denna. Och mitt gamla liv är en del av mitt nuvarande liv. Varför ska jag slänga bort så många tankar som jag har skrivit här?
Varför ska jag glömma, gömma?
Jag hade lust att gå igenom och redigera och ändra, för att ta bort sådant som varit jobbigt och som jag kanske delvis ångrar och inte är jättestolt över.
Men faktum är att jag ska vara stolt. Jag har tagit mig fram längs en lång väg med många återvändsgränder och hinder. Jag har kämpat och slitit, gråtit och skrikit. Men även skrattat av lycka och älskat, blivit älskad.
En vandring att vara stolt över, just på grund av de snedsteg jag tagit. Alla gånger jag har fallit har jag tagit mig upp och blivit en något bättre människa. Visserligen har jag backat några gånger och följt mina fotspår tillbaks till en mindre läskig omgivning, men till slut har jag hittat den röda tråden igen.
Kan erkänna att jag raderade ett inlägg. Det var för jobbigt att läsa igen, men minnet bor kvar. Jag är inte stolt över att jag försöker ta bort ett smärtsamt minne, men jag står för det.

Det var intressant att se tillbaks på den virrigt vandrade vägen. Första lägenheten, Green Team... Vardagskamper och små lyckokakor här och där. Stora lyckor, stora sorger, stora rädslor.

Idag ser jag tillbaks på handelskursen med stor glädje och tacksamhet. Vad mycket jag har vuxit! Jag minns hur rädd jag var över att gå på introduktionen, skriva mitt namn på pappret och anmäla mitt intresse. Det var inte länge sedan jag tänkte "hur tusan klarade jag av att göra något så stort som jag var så rädd för?".
Men jag gjorde det! Jag gick kursen, nog med viss svårighet, och jag gjorde min praktik!
Elisabeth som ställde mig i kassan från första stunden för att jag hade påpekat för henne att jag var rädd för kassan och det sociala samspelet som sker där. Tack Elisabeth för att du fick mig att vilja gömma mig i ett hörn och aldrig se en enda kund i ögonen - idag älskar jag att stå i kassan!
I över ett år har jag jobbat i en klädbutik där kundkontakten är det bästa jag vet.
Jag - lilla Sanna som var blyg och inte vågade säga ifrån - står rakryggad och hanterar en reklamation och ser på när kunder lämnar butiken nöjd.
Nu har jag en grund att stå på. Jag kan något, och jag är duktig på det jag gör. Tack, mitt tidigare jag.

Min familj har vuxit med en individ. Miimi har fått en lillebror - Luffi. Vi är alla mycket gladare nu när vi är tre, och i skrivande stund leker katterna jage. Ett plus ett är lika med tre när det gäller att ha två katter istället för en. Så mycket mer bus, skoj och glädje.
Jag har även flyttat ifrån Göteborg till ett litet hus i närheten av min familj. Att bo i skogen är tyst, mysigt och mörkt. Snart har vi bott här i tretton månader, och mycket mer än så blir det inte. För att... 

Det närmar sig nästa stora förändring i mitt liv. Jag ska säga upp mig från mitt jobb, flytta till Finland och bo tillsammans med min pojkvän.
I måndags åkte han hem och lämnade plats för packningen att påbörjas. Fem lådor packade, två katter lyckliga över alla kartonger, och snart biljetten bokad. Jul och nyår spenderas hemma med familjen och sedan blir det hejdå Sverige. 
Även om jag naturligtvis kommer att hälsa på så är det många jag kommer sakna. En del träffar jag knappt en gång per halvår, men avståndet kommer på något sätt förstora saknaden. Några träffar jag dagligen, i alla fall under arbetsdagarna.
Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag ser otroligt mycket fram emot att påbörja nästa år, att flytta, träffa alla människor där, hitta ett jobb jag trivs med.
Motivation är ju för mig ett nyckelord. Nu känns den både på topp och botten.
Det är så mycket jag vill göra, fixa, ordna.
Och ett par saker jag verkligen inte vill göra. Jobba.
Vänta.