Suomea!

Det närmar sig sakta men säkert datumet då jag kan säga "NU har jag bott ett år i Finland!"
Jag har fått mitt Kela-kort ett tag sedan. Alltså INTE Kala-kort, vilket skulle betyda att jag förmodligen ägnade stora delar av veckan med att fiska. Nej, detta kort betyder att Finland äntligen betraktar mig som bosatt i Finland, med alla rättigheter som kommer därtill.

Att studera ett språk på egen hand hemma fungerar säkerligen för många människor, men inte för mig. Jag försökte, och hade säkert kunnat försöka ännu mer, men hur långt räcker glöden när man vill elda på många saker?

Nu är jag mitt inne i andra perioden av finskakursen som påbörjades i höstas. Jag minns att jag
kikade på en lista över språknivåer ett tag sedan och bara "pfffff okej..."
Idag gick jag tillbaka till listan och läste flera rader nickande. A2 är var jag placerar mig idag, efter ca 12 veckor i skolan. Ca 5 timmar om dagen, 5 dagar i veckan - INGEN ENGELSKA! En fantastisk lärare med oändligt mycket tålamod, och bara några veckor senare kan jag klara mig i bussen, affären m.m utan att behöva ta till svenska eller engelska.

I klassen är vi ca 20 elever - nästan alla är från olika länder och alla har vi vår egen historia om hur vi hamnade i Finland. En del romantiska, en del hemska...
 Vi kommer alla bra överens och nu känner vi varann bra nog för att våga göra bort oss i klassrummet. Vilken har lett till att vi pratar mindre och mindre engelska för varje vecka som går!

Vi har börjat prata finska hemma också, med vissa svårigheter... En som undervisat invandrare i 26 år pratar på ett sätt, och en "vanlig" finne pratar på ett helt annat. Men det är ju här - hemma, och ute i samhället det är viktigast. Inte i skolan.


Det svåraste med att bo här och att vara en del av samhället har varit att öppna mina öron för finska språket. Då mina föräldrar pratade finska hemma och jag inte förstod stängde jag helt enkelt av öronen. Första månaderna kom jag ofta på mig själv med att helt inte lyssna, eller till och med fysiskt ta avstånd från konversationer på finska. Vände någon sig till mig blev det ju jobbigt.
Att våga öppna upp mig själv och mina öron för finskan går en bit framåt varje vecka. Skriva meddelanden går ganska lätt. Det är frågan "säger jag rätt?" som ställer till det, frågan jag försöker radera helt och hållet från mitt ordförråd.
Jag blir lite modigare när jag beställt och betalat en kaffe- helt på finska - och får det jag vill ha, inte bara en oförstående blick. Jag har upptäckt att det är trevligare för mig att vara lite obekväm, än att genom att tvinga någon prata engelska göra denne obekväm.

Vad jag ska göra för att passa perfekt in här: (läs inte detta med seriösa ögon)
- Klä mig i söta klänningar
- Köpa en cykel och kasta busskortet
- Gå och handla med min gulliga träkorg i mataffären
- Åldras. Mycket
- Tala svenska med supercharmig finsk dialekt
-  Ta på mig regnrock när det regnar
- Vägra prata engelska
- Ropa tack till busschauffören då jag stiger av

Bara några småsaker jag lagt märke till och sett bra mycket oftare än i Sverige... :)

Dessutom finns det en massa barrträd bland höghusen (tänk Fjäderharvsgatans allé med granar istället för lövträd... )
Och här måste man vinka till chaffisen för att bussen ska stanna och plocka upp en!

Skrämmande fakta: Kollektivtrafiken här är dyrare än Västtafik.

Hur bor jag då?
I ett trevåningshus, där de flesta boende är gamla. Vi har tvättmaskin hemma, men i huset finns tvättstuga, torkRUM, bastu och kylrum.
Här är torkställen för disk inbyggda i köksskåpen. Jag har bekvämt nära till busshållplats och matäffär - båda dyrare än i Sverige...
Jag har även nära (från gångavstång till 30 min med buss) till skog, sandstränder och hamnen. I hamnen kan jag ta färjan över till Stockholm.
Åbo påminner mycket om Göteborg, fast en mindre och mer kompakt version.
Som tur är gick det lätt att ta med katterna hit. Både Luffy och Miimi trivs. Till skillnad från i Bönabo kan man sitta i fönstret här och se ut på bilarna som kör förbi dygnet runt.

Fast Bönabo är ju en sak jag saknar... Jag saknar även min familj och mina vänner. Jag saknar Vanja, och jag saknar Nordstan. Lustigt att så mycket jag saknar är matrelaterat... Espresso House, Jensens, OLWs chips, Sportlunch... Mammas mat. Billig, fryst kyckling från Ica.
Jag saknar att gå i Nödinges biblioteket och plocka på mig en hög böcker på svenska.
Jag saknar att tjuvlyssna på konversationer på tåget mellan Göteborg och Nödinge.
Saknar att slippa längta tills jag äntligen träffar min familj igen.... :)