Svergiiiin

Igår, pikkujoulu i skolan... Vi bakade pepparkakor och finska julbakelser. Läraren spelade gitarr och sjöng julsånger från olika länder (på finska). En av sångerna var Tomtarnas julenatt, mycket uppskattat av mig. :D Även om den enda texten jag kunde sjunga med i var tippe-tippe-tipp-tapp-biten så var det skoj.

Imorgon är sista dagen i skolan för mig innan ledigheten. Till Sverige, till familjen... Tre veckor av lycka. :D Kommer dock sakna mina fluffdjur medan jag är borta.. :(

Två nätter sedan hade jag min första dröm på finska! Minns inte alls vad jag sa längre, men bytte plötsligt från svenska till finska när jag förklarade något för någon... Haha.

Meow

Joulu!

I år ser jag mer fram emot jul än någonsin tidigare, för i år får jag världens bästa julklapp! Jag får spendera ett par veckor tillsammans med min underbara familj!
Jag ser särskilt fram emot det nu under kommande vecka av stress, för snart har vi prov nr 2 i skolan. Det ska bli så skönt att vara hemma med familjen, umgås och absorbera en massa kärlek som ska räcka till nästa gång vi ses. Och slappna av...

Minns att jag hört mamma säga "ju mer man lär sig, desto mer finns det att lära sig", och nyligen sa min lärare samma sak. Som när en vattendroppe landar i vattnet och ringarna blir större och större... Det här språket blir verkligen mer och mer komplicerat, och jag hoppas att vattnet en dag stillar sig och allting faller på plats.

Det är skönt att känna sig som en del av samhället igen. Vardagen rullar på, jag kan smyglyssna på konversationer på bussen igen, och som varje år i Sverige är jag redan trött på mörkret men hittar små saker att lysa upp dagen med. (Men fan ta Prisma som plötsligt slutade sälja skinkan jag gillar... Tar ju en halvtimme att hitta något nytt passande i mataffären här...)

Imorgon har vi mini-minijul i skolan... Eftersom många i klassen reser bort innan den riktiga minijulen.. :) Litet presentbyte, och kanske något juligt att äta.

Måndag före jul reser jag över havet. :)

Resepti

I have had several requests for the recipe for my delicious "kärleksmums". (Translates somewhat into Love-nomnoms) :D
So here it comes, recipe in two parts - one for the cake, one for the glazing.

Cake:
150 g butter/margarine
2 eggs
4,5 dl flour
3 dl sugar
2 tablespoons cocoa powder
2 teaspoons vanilla sugar
1,5 dl milk
2 teaspoons baking powder

- Melt the butter and then add milk, leave it to cool while doing the rest 
- Mix egg and sugar together.
- Add the vanilla and cocoa powder. Mix.
- In a seperate bowl mix the flour with the baking powder.
- Finally, add the buttermix and the flourmix into the sugarmix, and mix everything carefully together.

Put "greaseproof paper" on a wide pan and spread the batter on it. Oven should be 200-225 degrees, and the cake will be ready in about 10 minutes. Since it's a thin cake you must watch it so it doesn't burn.  

Glazing: 
50 g butter/margarine
1 tablespoon cocoa powder
2 teaspoons vanilla sugar
3 tablespoons coffee or water
3 dl icing sugar (florsocker) 

Melt the butter, add the vanilla sugar and cocoa powder and mix well. 
Then add the icing sugar and the coffee/water and mix again. 

Spread over the cake while it's still hot and then add whatever topping you want. 
Nuts, chopped chocolate (will melt since the glazing is warm still), coconut flakes... :D

Suomea!

Det närmar sig sakta men säkert datumet då jag kan säga "NU har jag bott ett år i Finland!"
Jag har fått mitt Kela-kort ett tag sedan. Alltså INTE Kala-kort, vilket skulle betyda att jag förmodligen ägnade stora delar av veckan med att fiska. Nej, detta kort betyder att Finland äntligen betraktar mig som bosatt i Finland, med alla rättigheter som kommer därtill.

Att studera ett språk på egen hand hemma fungerar säkerligen för många människor, men inte för mig. Jag försökte, och hade säkert kunnat försöka ännu mer, men hur långt räcker glöden när man vill elda på många saker?

Nu är jag mitt inne i andra perioden av finskakursen som påbörjades i höstas. Jag minns att jag
kikade på en lista över språknivåer ett tag sedan och bara "pfffff okej..."
Idag gick jag tillbaka till listan och läste flera rader nickande. A2 är var jag placerar mig idag, efter ca 12 veckor i skolan. Ca 5 timmar om dagen, 5 dagar i veckan - INGEN ENGELSKA! En fantastisk lärare med oändligt mycket tålamod, och bara några veckor senare kan jag klara mig i bussen, affären m.m utan att behöva ta till svenska eller engelska.

I klassen är vi ca 20 elever - nästan alla är från olika länder och alla har vi vår egen historia om hur vi hamnade i Finland. En del romantiska, en del hemska...
 Vi kommer alla bra överens och nu känner vi varann bra nog för att våga göra bort oss i klassrummet. Vilken har lett till att vi pratar mindre och mindre engelska för varje vecka som går!

Vi har börjat prata finska hemma också, med vissa svårigheter... En som undervisat invandrare i 26 år pratar på ett sätt, och en "vanlig" finne pratar på ett helt annat. Men det är ju här - hemma, och ute i samhället det är viktigast. Inte i skolan.


Det svåraste med att bo här och att vara en del av samhället har varit att öppna mina öron för finska språket. Då mina föräldrar pratade finska hemma och jag inte förstod stängde jag helt enkelt av öronen. Första månaderna kom jag ofta på mig själv med att helt inte lyssna, eller till och med fysiskt ta avstånd från konversationer på finska. Vände någon sig till mig blev det ju jobbigt.
Att våga öppna upp mig själv och mina öron för finskan går en bit framåt varje vecka. Skriva meddelanden går ganska lätt. Det är frågan "säger jag rätt?" som ställer till det, frågan jag försöker radera helt och hållet från mitt ordförråd.
Jag blir lite modigare när jag beställt och betalat en kaffe- helt på finska - och får det jag vill ha, inte bara en oförstående blick. Jag har upptäckt att det är trevligare för mig att vara lite obekväm, än att genom att tvinga någon prata engelska göra denne obekväm.

Vad jag ska göra för att passa perfekt in här: (läs inte detta med seriösa ögon)
- Klä mig i söta klänningar
- Köpa en cykel och kasta busskortet
- Gå och handla med min gulliga träkorg i mataffären
- Åldras. Mycket
- Tala svenska med supercharmig finsk dialekt
-  Ta på mig regnrock när det regnar
- Vägra prata engelska
- Ropa tack till busschauffören då jag stiger av

Bara några småsaker jag lagt märke till och sett bra mycket oftare än i Sverige... :)

Dessutom finns det en massa barrträd bland höghusen (tänk Fjäderharvsgatans allé med granar istället för lövträd... )
Och här måste man vinka till chaffisen för att bussen ska stanna och plocka upp en!

Skrämmande fakta: Kollektivtrafiken här är dyrare än Västtafik.

Hur bor jag då?
I ett trevåningshus, där de flesta boende är gamla. Vi har tvättmaskin hemma, men i huset finns tvättstuga, torkRUM, bastu och kylrum.
Här är torkställen för disk inbyggda i köksskåpen. Jag har bekvämt nära till busshållplats och matäffär - båda dyrare än i Sverige...
Jag har även nära (från gångavstång till 30 min med buss) till skog, sandstränder och hamnen. I hamnen kan jag ta färjan över till Stockholm.
Åbo påminner mycket om Göteborg, fast en mindre och mer kompakt version.
Som tur är gick det lätt att ta med katterna hit. Både Luffy och Miimi trivs. Till skillnad från i Bönabo kan man sitta i fönstret här och se ut på bilarna som kör förbi dygnet runt.

Fast Bönabo är ju en sak jag saknar... Jag saknar även min familj och mina vänner. Jag saknar Vanja, och jag saknar Nordstan. Lustigt att så mycket jag saknar är matrelaterat... Espresso House, Jensens, OLWs chips, Sportlunch... Mammas mat. Billig, fryst kyckling från Ica.
Jag saknar att gå i Nödinges biblioteket och plocka på mig en hög böcker på svenska.
Jag saknar att tjuvlyssna på konversationer på tåget mellan Göteborg och Nödinge.
Saknar att slippa längta tills jag äntligen träffar min familj igen.... :)

Språkbråk

Finska är JÄTTEsvårt att lära sig. Bara så ni vet. Jag har hittat bra sidor på nätet och ett par böcker som jag använder mig av. Pluggar lite varje dag, lär mig nya ord och sedan övaövaöva.

För alla som vill lära sig ett nytt språk är den bästa siten jag hittat Memrise.

Jag har nu gjort ungefär halva tiden av "arbetsträning" på Troja. Det är riktigt skönt att ha ett ställe att gå till, vara med trevliga människor och lära mig nya saker. Och mindre roligt, men viktigt, smaka nya maträtter...
Jag märker mer och mer hur viktigt det är för mig att jag håller mina rutiner. Nu när jag försöker leva lite mer hälsosamt och hålla en bra vikt känns det extra viktigt att tänka på allting som kan svänga vägen åt det hållet.

Dessvärre verkar det som om jag inte får gå en kurs i finska förrän till hösten, om jag då inte kommer in på en sommarkurs och väljer att gå den.
Nackdelen med sommarkurserna är att det kostar mycket pengar, och att om jag inte har någon sysselsättning till hösten måste jag ändå gå finskakursen som är gratis för mig.
 Fördelarna är ju att jag lär mig finska snabbare, helt säkert har något att göra på sommaren, och ökar mina chanser att få jobb snabbt. 

Om jag väljer att inte gå en sommarkurs finns risken att jag inte har någon sysselsättning alls förrän till hösten... Däremot kan det vara skönt att ha tid att fokusera på min hälsa - träna, njuta av sommaren, träffa folk... Frågan är då om jag verkligen skulle göra allt detta, eller om jag bara skulle bli sittande framför datorn.

Om jag känner mig själv rätt är det förmodligen bäst att bara se till att jag har tider att följa - kosta vad det vill...

Kan kort tillägga att alla här mår bra, våren har kommit och jag har börjat dricka kaffe hemma.

Meow!

Nu har jag landat...

... i Turku. Idag har jag bott här i fyra veckor och börjar känna mig som hemma.
Ett par måsten återstår, men så snart det är avklarat så börjar det rulla här. Jobbsök och en kurs i finska.
Jag kan nu gå ut själv utan att vara rädd för att gå vilse, och jag kan handla och åka buss utan att bli nervös. Förutsatt att ingen försöker prata finska med mig. Men snart ska jag inte längre låta mig själv komma undan med ett leende och en nick. Jag måste våga försöka prata finska, om så bara för att säga att jag inte förstår.

 

Katterna trivs finfint, spännande med bilar som åker förbi utanför hela tiden. Jag var så orolig att de skulle ha svårt att byta hem. Särskilt Miimi som redan har flyttat flera gånger, men hon har blivit ännu modigare. Stolt mamma :D Det var med andra ord (igen) oro helt i onödan.
Luffy börjar dessutom vara märkbart större än lilla Miimi, och han är inte ens ett år gammal än! Hur stor ska han bli? :)

Dåtid, nutid, framtid. Heltid.

Snart 2014. Tvåtusenfjorton. Fjorton. Ett år mer att lägga till alltings livslängd.
Idag är jag sjukskriven, och jag har spenderat de senaste sextiosju (eller nåt sånt) minuterna med att skumläsa igenom min gamla blogg.
Jag hade nyligen av snart nämnda orsaker funderingar på att starta en ny blogg. Men så insåg jag att jag faktiskt har denna. Och mitt gamla liv är en del av mitt nuvarande liv. Varför ska jag slänga bort så många tankar som jag har skrivit här?
Varför ska jag glömma, gömma?
Jag hade lust att gå igenom och redigera och ändra, för att ta bort sådant som varit jobbigt och som jag kanske delvis ångrar och inte är jättestolt över.
Men faktum är att jag ska vara stolt. Jag har tagit mig fram längs en lång väg med många återvändsgränder och hinder. Jag har kämpat och slitit, gråtit och skrikit. Men även skrattat av lycka och älskat, blivit älskad.
En vandring att vara stolt över, just på grund av de snedsteg jag tagit. Alla gånger jag har fallit har jag tagit mig upp och blivit en något bättre människa. Visserligen har jag backat några gånger och följt mina fotspår tillbaks till en mindre läskig omgivning, men till slut har jag hittat den röda tråden igen.
Kan erkänna att jag raderade ett inlägg. Det var för jobbigt att läsa igen, men minnet bor kvar. Jag är inte stolt över att jag försöker ta bort ett smärtsamt minne, men jag står för det.

Det var intressant att se tillbaks på den virrigt vandrade vägen. Första lägenheten, Green Team... Vardagskamper och små lyckokakor här och där. Stora lyckor, stora sorger, stora rädslor.

Idag ser jag tillbaks på handelskursen med stor glädje och tacksamhet. Vad mycket jag har vuxit! Jag minns hur rädd jag var över att gå på introduktionen, skriva mitt namn på pappret och anmäla mitt intresse. Det var inte länge sedan jag tänkte "hur tusan klarade jag av att göra något så stort som jag var så rädd för?".
Men jag gjorde det! Jag gick kursen, nog med viss svårighet, och jag gjorde min praktik!
Elisabeth som ställde mig i kassan från första stunden för att jag hade påpekat för henne att jag var rädd för kassan och det sociala samspelet som sker där. Tack Elisabeth för att du fick mig att vilja gömma mig i ett hörn och aldrig se en enda kund i ögonen - idag älskar jag att stå i kassan!
I över ett år har jag jobbat i en klädbutik där kundkontakten är det bästa jag vet.
Jag - lilla Sanna som var blyg och inte vågade säga ifrån - står rakryggad och hanterar en reklamation och ser på när kunder lämnar butiken nöjd.
Nu har jag en grund att stå på. Jag kan något, och jag är duktig på det jag gör. Tack, mitt tidigare jag.

Min familj har vuxit med en individ. Miimi har fått en lillebror - Luffi. Vi är alla mycket gladare nu när vi är tre, och i skrivande stund leker katterna jage. Ett plus ett är lika med tre när det gäller att ha två katter istället för en. Så mycket mer bus, skoj och glädje.
Jag har även flyttat ifrån Göteborg till ett litet hus i närheten av min familj. Att bo i skogen är tyst, mysigt och mörkt. Snart har vi bott här i tretton månader, och mycket mer än så blir det inte. För att... 

Det närmar sig nästa stora förändring i mitt liv. Jag ska säga upp mig från mitt jobb, flytta till Finland och bo tillsammans med min pojkvän.
I måndags åkte han hem och lämnade plats för packningen att påbörjas. Fem lådor packade, två katter lyckliga över alla kartonger, och snart biljetten bokad. Jul och nyår spenderas hemma med familjen och sedan blir det hejdå Sverige. 
Även om jag naturligtvis kommer att hälsa på så är det många jag kommer sakna. En del träffar jag knappt en gång per halvår, men avståndet kommer på något sätt förstora saknaden. Några träffar jag dagligen, i alla fall under arbetsdagarna.
Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag ser otroligt mycket fram emot att påbörja nästa år, att flytta, träffa alla människor där, hitta ett jobb jag trivs med.
Motivation är ju för mig ett nyckelord. Nu känns den både på topp och botten.
Det är så mycket jag vill göra, fixa, ordna.
Och ett par saker jag verkligen inte vill göra. Jobba.
Vänta.